Flockliv

Vi hade snö i ett par dagar. Hundarna och jag njöt i fulla drag och det var tur det, för nu har den försvunnit. Eller nja, det finns några små snövallar här och där, men de är stenhårda och isiga och inte alls roliga.

Vi har dessutom fått isiga gångvägar här. Man kan inte gå och se "normal" ut just nu. Här stapplar jag runt som en gammal tant med hundarna (hehe, skojar bara). Men det är otroligt halt och det verkar som om kommunen har brist på sand, för det sandas snålt.

Jag har dock "halktränat" både Nappe och Hero.

På uppmaningen "försiktigt" går de lungt och försiktigt bredvid mig över isfläckarna.

När de vill ut på kanten av gångbanan och det är för mycket is där, så att jag omöjligt kan gå dit med dem, säger jag "inte is" och de följer mej till ett ställe som passar bättre.

Det blir just nu bara korta rundor, för att det är så halt överallt. Det är onödigt att ramla och bryta något ben. Men vi tränar istället olika moment inne på gården, där det är någorlunda sandat och mindre halt.

Det håller dem lugna, så att de inte får alltför mycket överskottsenergi och mår dåligt av det.

Jag hoppas att vi snart kan vandra igen.

Vi har inte kunnat göra det på två dagar nu.

God Jul

Till alla mina läsare

önskar

Borzita med flocken

Jag är tillbaka efter helgen

Cindy, Ricky, Nappe och jag var ute på en runda i mörkret ikväll. Jag märkte efter att vi gått en bit att något var fel.

Nappe bar sig åt som han inte har gjort förr. Han studsade runt i kopplet, jag fick korrigera flera gånger. Jag stod stilla och väntade ut honom ett par gånger. Han var helt sjövild.

En rullskidåkare var jätteintressant och han drog mot den förbipasserande.

Här gällde det att hålla tungan rätt i munnen och vara lugn och bestämd med ett  vilddjur i andra änden av kopplet och de andra två som också var med. De var lugna, men snart smittades Cindy av Nappes sinnesstämning.

Vi tog ingen lång promenad, som jag från början planerat, det fungerade inte, så jag vände på alla hundarna och gick hem igen, efter att vi gått mindre än halva den planerade vägen.

Nappe fortsatte att skutta och var helt "uppåt väggarna" han hade verkligen drabbats av tokryck.

När vi var nästan hemma igen, satte jag mig på en bänk med hela gänget och bara satt en stund, för att Nappe kanske skulle lugna ner sig.

Det gjorde han, tills vi kom in i uppgången hemma. Då gav han sig på Ricky.

Jag fick ta tag i honom och lugna ner honom igen.

Uppför trapporna kom vi och in i lägenheten, men där gav han sig på Ricky igen, när alla fått av sig kopplen.

Hero sa ifrån och markerade mot Nappe, men sen tog jag över.

Jag la ner honom på sidan och höll ett grepp vid hans hals, ett lätt men fast grepp för att få honom att ligga ner på sidan, vilket han gjorde.

Jag sa ingenting under tiden, bara höll, lungt och bestämt. Utan att ta i.

Han slappnade av, jag lättade på greppet och såg att hans ena bakben skakade litet.

Men det är som det ska vara, all den "dåliga energin" försvann, jag kände hur han slappnade av och började smeka honom lätt över huvud, mungipor och längsmed sidan. Han låg helt stilla och tungan kom ut, och han slickade sig runt mungiporna. Han talade om för mig att han förstått vem som bestämmer och att han vill samarbeta.

Jag klev upp  efter en liten stund och började med matlagningen som om inget hänt.

Han kom och ställde sig med sidan tätt mot mina ben, framför mig och jag berömde honom och smekte honom, eftersom han sökte kontakt och "fjäskade".

Det här är bara en del av hans utveckling och det går över, han är mitt i tonåren. som pågår mellan åtta månader och tre år.

Det är inget konstigt alls. Hero och jag har haft 2-3 duster när han var i den åldern. Jag vet att det händer och jag vet vad jag ska göra.

Jag har läst boken "Grunden med hunden"av Jörgen Thynell ett antal varv. Mycket av de övningarna som beskrivs är de som jag har använt mig av. Eller åtminstone varianter på dem.

Men jag lärde mig mer om de små, små signalerna som hundar visar vid underkastelse, när de vill vara till lags och talar om att de accepterar en som ledare och vän. Att de vill samarbeta.

Det har jag inte läst i någon annan bok.

Jag har instinktivt förstått att hunden har varit avslappnad när den visat vissa av signalerna och de har alla samarbetat mycket bra med mig, efter att de använt signalen.

Men nu är jag mycket visare och kan läsa mina hundar ännu bättre.

Som sagt var "Alltid lär man sig något nytt....."

Boken heter "How to raise the perfect puppy" och var en av dem jag beställde och fick i fredags. Jag har kikat litet i den och kom till avsnittet om hur man leker med en boll.

Han beskriver i detalj det sätt jag har lekt med Hero, när han var liten och jag kastade bollen och han fick hämta den och vänta på nästa kast. (Har även skrivit om det innan här i bloggen.)

Så som jag också har lekt med Nappe.

Att det är ett bra sätt att leka med hundarna ser jag på Hero som nu är en vuxen lugn hund, han leker fortfarande på samma sätt och stressar inte upp sig  när bollen kastas.

Nappe vet också vem som styr leken.

... och aldrig blir man fullärd.

Jag beställde några böcker från nätet och lärde mig något nytt igen om hur man kan kommunicera med hunden/arna.

Nu ska jag omvandla det i praktiken, håller på att träna min flock. 

Hur det går?

Ja det ska jag skriva om, när jag vet, när jag ser slutresultatet.

Det talas en hel del om "köttbullelydnad" numera. Det handlar om "godislydnad" . Man kan få hundar att lyda precis allt genom att locka dem med godis, enligt denna lydnadsmodell. Men jag anser att hunden ska lyda sin ledare för att den ser upp till honom/henne. Det är inte fel att använda belöning, men det bör användas på rätt sätt.

Om hunden tittar på godiset du har i handen, eller på handen som du håller i jackfickan där du har godiset, så är det en "fixering" Det finns ett bra sätt att få bort denna.

Man vill ju att hunden ska lyda utan att den ser belöningen.

Godis är belöningen för att hunden lyder, inte ett lockbete för att hunden ska lyda.

Övningen går till såhär: Håll en godis i höger/eller vänster hand, sträck ut handen en bit åt sidan. Om din hund bara vill ha godiset, kommer den att följa handen och stirra på den, sen kommer den att utföra alla konster den kan, för att få godiset. Med blicken fixerad vid handen.

Du står kvar och väntar ut hunden,säger inget och tittar inte rakt på den, du kan snegla på den, för att se när den gör det du vill att den ska göra, nämligen titta bort från godiset, mot dej.

Direkt när den släpper handen med blicken belönar du. (En klicker är bra att använda till detta.)

Upprepa 3-4 gånger innan du gör en paus.

Gör om övningen tills hunden förstår att när den tar ögonkontakt så får den belöning.

Sen kan man lägga till ett ord som får hunden att ta ögonkontakt. Jag säger "kontakt" helt enkelt om jag bara har en hund med mig.

 Är alla med mig, säger jag hundarnas namn och "kontakt".

Ibland använder jag det "tysta" hundspråket och bara blinkar innan vovven får godbiten.

Hela mitt gäng tar ögonkontakt innan de blir belönade.

Det har jag haft mycket nytta av.

Matte fick gå i långlina idag. Mitt på en väg med människor och andra hundar. När vi kopplat ihop oss med matte i linan och linan i min sele, var det första jag såg en katt. Jag talade om det för matte och hon sa att hon sett den. Det var bra tyckte jag, så jag fortsatte att gå.

Matte gick bakom mej i sin egen takt och jag passade på  att springa litet och nosa litet här och där.

Emellanåt sprang jag tillbaka till matte för att kolla så att hon mådde bra. Hon klappade mej och sa att jag är "världens bästa Hero". Sen tog jag en spurt framåt igen.

Matte gjorde ett litet misstag tror jag. Jag var uppe i ett par buskar och hon sa "hit" med ljus vänlig röst. Det ordet sitter i mitt huvud och betyder att jag ska komma till henne. Men jag tänkte ju sätta mig och göra stor toalett. Fast när matte sa ordet, så gjorde jag inte det, jag sprang till henne istället.

Då var jag "duktigHero".

Men jag kände på mattes energi att hon förstod att jag hade tänkt sätta mig, efter att hon kallat på mej.

Fast det gjorde inget. Jag sprang iväg igen, och gjorde det jag skulle.

När matte säger att jag ska komma, så gör jag det oavsett vad som finns runt mej eller vad jag hade för tanke i huvudet strax innan.

Det fanns bara två hundar ute med sin husse, men de kom inte ens åt vårt håll, de vek av in på en annan väg.

Några joggare och några som promenerade träffade vi.

Men jag bryr mej inte om dem.

Vi kom nära det lekiset där vi var förra veckan, där jag rullade bollar.

Jag frågade matte om vi kunde gå dit idag. Men hon sa "inte nu" och det betyder att vi ska dit en annan gång.  Jag sa "ókey" och fortsatte att gå med matte.

Vi kom till stället där det är affärer och mycket folk, och matte kopplade loss oss från långlinan och satte fast oss i kortkopplet istället. Innan vi kom fram.

Jag fick "jobba" och gå fint med matte förbi alla affärer.

När vi kom hem var jag ganska trött, eftersom jag fått springa så mycket jag ville.

Matte och de andra tre gick ut, medans jag vilade mej.