Det jag har kommit fram till är 16 punkter som jag tycker är viktiga att tänka på:

1) Träna i mycket korta pass, 1-5 minuter, gärna en stund vid varje promenad. Om de blir för långa tappar hunden koncentrationen, blir ouppmärksam och "lyssnar" inte.

2) Ge hunden chansen att lösa den uppgift du gett den, även om det tar tid. Här krävs tålamod, slappna av!

3) Om hunden behöver det, gör övningen BUSENKEL till att börja med, sen kan du göra den svårare och svårare.

4)Hunden bör få hjärngympa i cirka en halvtimme varje dag, räknat i hundtid, alltså den tid då hunden "arbetar".

5)Börja alltid en ny övning, ny inlärning på en lugn plats och tillåt hunden att vara aktiv.

6) Sprid träningen så att det blir en jämn stimulering. Hellre fem minuter, två gånger under en promenad än ett långt pass som bara stressar hunden.

7)Hjälp inte hunden att lösa ett problem, låt den "tänka efter" själv, är det för svårt, lägg övningen åt sidan och gör om den vid ett senare tillfälle.

8)Låt hunden vila minst tre timmar mellan varje ny promenad/övning/lek.

9) Ser du tecken på stress, avbryt den pågående aktiviteten, då har den blivit överstimulerad och behöver varva ner.

10)Låt inte två hundar leka okontrollerat med varandra, avbryt efter 5 minuter. När de har varvat ner kan de få ta kontakt med varandra igen.

11) Hundar behöver springa av sig, men begränsa tiden, annars är det lätt att de springer på sig stress istället.

Många tror att de kan trötta ut hunden genom att låta den springa så mycket den vill. Men det blir tvärtom.  Jag låter mina springa max 10 minuter, oftast kortare tid, men någon gång under varje promenad då.

12) Om det känns som att hunden aldrig slutar dra, låt den gå i längre koppel. Man kan använda flexi eller koppla ihop två 1,5 m koppel då ger man hunden tre meter att röra sig på emellanåt. Detta ska inte heller ske okontrollerat utan det är föraren som ger tillåtelse till det. Jag låter dem nosa och strosa bara de inte kastar sig fram mot något. 

Det ger en lugn hund.

13) Pausa på promenaden, sitt stilla med hunden, tills  den självmant kopplar av och lägger sig ner och gärna ger ifrån sig en suck.

14) Använd alltid låg röst och små avslappnade gester. Jag viskar när jag pratar med hundarna. Skulle det krävas att jag stoppar dem av någon anledning så behöver jag inte vara speciellt högljudd för att de ska reagera. På avstånd ser de mitt kroppsspråk och avläser det, när vi tränar/leker när de är lösa.

15)Om jag inte vill hunden något så tar jag inte kontakt med den, dvs. jag tittar inte på den. Samma princip som att inte "tala" med okända hundar genom att titta på dem.

16) Det som fungerar inomhus, när det gäller övningar tar man med sig ut, och det som är problematiskt ute kan man träna på inne, innan man tar ut det. Detta löser många problem.

Det lustiga är att instruktörerna inte är eniga-eller de är eniga alla vill nå samma mål-men de är inte eniga om hur de ska nå dit.

En del anser att man ska korrigera felbeteénden när de dyker upp. Genom att ex.vis nypa dem i kinden.

Andra anser att man ska rycka till i kopplet, så hårt så att hunden reagerar och inte gör om det efter ett par riktigt skarpa ryck.

Då, anser jag, får man en hund som lyder för att slippa obehag.

Men frågan är: Får man en hund som trivs i sin flock? Med sin "ledare"? Eller blir det en hund som gör som husse/matte vill för att slippa obehaget att bli nypt eller strypt?

Jag har inte själv tänkt i termer som "mjuka" eller "hårda"-metoder. Det jag har gjort ända ifrån början med både Hero och Nappe är att berömma och belöna bra beteénden, dvs det jag vill att de ska fortsätta med.

De gånger jag har sagt "Nej" är lätträknade, de gånger jag har berömt är däremot oräkneliga.

På samma sätt har jag fått Cindy att bli en glad och sprallig tik. Hon tar gärna kontakt med främmande, trevliga människor som vill hälsa på henne. (Hon var misstänksam mot de flesta då hon flyttade in här.)

Antar att de som använder olika termer skulle säga att jag använder "mjuka" metoder.

Jag har ingen "köttbullelydnad" på hundarna heller. Visserligen finns det godis i fickan. Men det är ingenting jag lockar eller avleder dem med, som den "metoden" verkar gå ut på, enligt vad jag förstått.

Gänget får godisbelöning efter att de gjort det jag ber dem om.

Om det är befogat med godis, annars en smekning, eller så böjer jag mig ner, så de får ge mig en "puss", varvat med en övning, en kort lekstund/bus eller bara mitt verbala beröm.

Jag försöker göra det så naturligt som möjligt.

Använder inte kommandon på promenaderna.

Däremot gör jag det när vi tränar/leker och de ska göra, för hundar, onaturliga saker.

Har alltså "under resans gång" så att säga, lärt mig en hel del.

Det är hundarna som har visat mig in på rätt väg. Jag har iakttagit dem och lärt mig se vad som är rätt  för dem.

Man ser det om hundarna förstår och gör det man förväntar sig.

Vägen till målet är dock ganska krokig, det blir en del misstag under tiden men det är av misstagen man lär sig.

De senaste dagarna har jag legat sjuk, snudd på nära döden upplevelse. Inte kul alls. Men idag kändes det litet bättre. Så mina understimulerade vänner blev stimulerade igen. Jag köpte Kyckling/kalkon korv till dem. Delade tre stycken i små, små bitar och började med att göra litet övningar inomhus, efter att vi vilat efter morgonrundan. Lärde dem att utföra övningar en och en, medans två av dem satt och väntade på sin tur. Alla lärde sig att snurra runt (dansa).

Därefter fick de följa mig, stanna och sätta sig, alla tre samtidigt.

Efter litet övningar rastade jag av dem en och en, sedan fick de vila och smälta informationen som var ny, en del kunde de sedan förut.

Efter en stund gjorde vi om övningarna och påförde nya övningar, då satte jag alla hundarna, och kallade på dem en och en, med namnet, de två jag inte nämde fick stanna kvar sittandes och vänta på sin tur.

Den övningen lärde de sig hur fort som helst.

Tyckte sedan att det räckte för stunden och avslutade med en övning de var vana vid.

Lyssnade på litet musik, slappade och slöade i en timme innan vi gick ut på en långpromenad. Med mig hade jag klickern och korven skuren i små,små bitar.

Nu gjorde jag "inkallningsövningen" utomhus.

Efter att vi gått en bit satte jag alla i en halvcirkel runt mig. Bad dem sitta och stanna kvar.

Kallade sedan på den första, som var Hero. De andra satt kvar och väntade.

När han kommit till mig och fått sin belöning, bad jag honom sitta och vänta och kallade på Nappe, upprepade proceduren. Och när han satt, kallade jag på Cindy.

De hade förstått vad jag ville.

Sedan gjorde vi om det och jag kallade på dem i en annan ordning och alla kom när jag kallade på just den hundens namn, medans de som inte hörde sina namn satt kvar och väntade.

En man på cykel, cyklade förbi på gångbanan där vi var, men det störde inte gänget, de var koncentrerade på vad jag ville.

Gjorde den här övningen med jämna mellanrum under promenaden som varade i en timme.

Mellan övningarna gick de litet som de ville men med slacka koppel.

Vid ett tillfälle under promenaden såg jag att jag tappat Cindys koppel, hon gick med släpande koppel, men precis som om jag hållit i henne. Upptäckte det när jag vände mig om. Jag har ingen aning om hur länge hon gått på det sättet utan att vika från min sida. Hon går ofta bakom mina hälar när vi är ute allihopa. Så därför upptäckte jag inte att jag tappat henne.

Vi kom tillbaka hem, och hundarna har fått en vana (inlärd) att räcka fram tassen och "tacka för promenaden" när vi kommer in i uppgången.

Visst blir bloggandet lidande, men hellre en liten notering någon gång, än ingen alls. Eller?

Mycket lek och träning blir det med gänget iallafall. Det senaste är att jag "pekar med ögonen". Jag gör alltså bara ögonrörelser för att hundarna ska utföra något.

Alla kan sätta sig när jag gör ögonrörelsen för "sitt". Nappe backar/lyfter en tass och bugar vid olika ögonrörelser.

Hero sätter och lägger sig vid olika ögonrörelser som betyder sitt/ligg.

Jag blinkar uppmuntrande när de gör rätt på promenaderna och det är alldeles tillräcklig belöning för dem.

Cindy kan också sätta sig när ber henne göra det med ögonrörelser.

Hon har fått ett enormt självförtroende, hon vågar t. om. busa med mej, hon hoppar och studsar som en valp ibland. Tjejjen är snart åtta år.

Det är stor skillnad mot då hon kom, då var det precis som om hon bad om ursäkt för att hon fanns.

Vi har bara börjat kommunicera på det här sättet, men det har börjat bra och det känns som om vi kan komma i princip hur långt som helst.

Koppel är överflödigt. Men det sitter fast i en sele bara för att finnas där, för att de som är hundrädda inte ska behöva vara oroliga.

Jag använder inte längre halsband på dem utan har olika selar för olika aktiviteter.

En för spår (vilket vi gör för skoj skull som en aktivitet för huvudet).

En för att "gå lös" (om vi inte är på ställen där jag kan släppa dem fria helt o hållet).

En för att bara gå rastningsrundan och vara liet fri och bara få "vara hund" (man får ta hänsyn till folk anser jag).

Sen har vi speciella selar för flockpromenaderna.

Detta vet hundarna om, de reagerar efter vilken sele jag tar fram.

Jag aktiverar dem på olika sätt, en och en, den korta rundan då de "bara ska på toaletten" tar jag dem också en och en, men vi går flockpromenader ihop.

Så när jag tar fram selarna för det ändamålet kommer alla ut i hallen. Tar jag däremot ner andra selar beroende på aktivitet, går de hundar som inte ska med och lägger sig.

Vi har också en viss ordning på vem som isåfall får följa med först, vem som ska stanna och vem står näst i tur.

När någon av hundarna gör något jag inte vill de ska göra, så använder jag namnet för att få kontakt, inte som korrigering, utan som när man säger namnet på en kompis som står med ryggen mot en, när hunden tittar på mej säger jag "bra" eller nickar och lockar på den, när den kommer ber jag den sitta och sedan belönar jag den. Det blir ett alternativ den får göra istället för det jag inte gått med på. En liten övning och det får hunden att glömma vad den pysslade med. Sen går vi vidare.

På så sätt har jag fått min flock att följa mig och min röst utan att använda koppelryck.

Vid hundmöten är de helt fantastiska, alla kan samma kommandoord, eller jag vill kalla det "ledord" och alla följer mig.

Ingen av oss tittar på de mötande vi är ju ute tillsammans de vi möter är helt oväsentliga för oss.

Om de sen tittar på oss, så får de göra det, vi bryr oss inte om det.

De svänger åt det håll jag ber dem, när jag talar om riktningen (vänster/höger).

Behövs inget koppel till det heller.

Så att kommunicera och få svar av sin hund är inte svårare än såhär.

För ett par månader sedan var det påtagligt att han höll på att tappa livsgnistan. Till slut var ingenting roligt längre.

Han gick undan i ett hörn och bara låg där. Jag såg hur resten av min flock reagerade med att ligga väldigt nära honom hela tiden.

Eftersom jag har sett beteéndet flera gånger, då jag alltid haft många hundar, så vet jag hur de reagerar när en flockmedlem är på väg att lämna in.

I tisdags ringde jag veterinären och de tyckte som jag, då jag beskrev situationen. Så under de senaste dagarna har han fått göra vad han ville, äta sin favoritmat, så mycket han ville.

Det blev inte mycket av någotdera förståss, han valde att sova och bara äta litet av allt det goda han erbjöds.

Han somnade odramatiskt på en mjuk fäll hos vetten i morse. När han fått medlet tog det bara sekunder innan han var borta. Hon hann i princip bara sätta stetoskopet till hans bröst, så sa hon att han gått bort.

Det var det lugnaste avsked jag fått ta av en hund.

Drack ett par muggar kaffe, tog ett par smörgåsar och kikade ut på den härliga soliga morgonen.

Gjorde iordning mig själv och hundmat till gänget. In med fodret i kylen, medans vi gick en liten runda.

På morgonen gör hundarna toalett och jag har valt att låta dem göra det var för sig.

När de gjort ifrån sig brukar vi tar en liten hjärnaktivitet på vägen hem också.

Den går ut på att vovvi ska ha focus på mig.

Jag tar kontakt och går ett par steg, stannar till och gör ett tecken till hunden som betyder att jag vill att den ska stanna och sitta samt ta kontakt med mig. Därefter belönar jag.

Upprepar övningen tre gånger, "gör det bra-bättre-bäst" innan vovvi får belöning.

De är mycket uppmärksamma på vad jag vill.

De kan det här alldeles perfekt. Det är så bra att använda det närhelst jag vill att hunden ska ta kontakt och vara uppmärksam på mej istället för på andra saker.

Jag har dem i Hurtta Y-sele med bara ett lätt koppel fäst i ringen på ryggen, när vi tar de här rundorna och över huvud taget när vi tränar något numera.

Mitt mål har varit att inte använda koppel/halsband när jag tränar utan jag ville få dem att lyssna på mig, läsa mitt kroppsspråk och vara uppmärksamma.

Det målet har jag nått. Det sitter ingenting runt halsen på dem, de har bara selen.

Kopplet sitter där, för hundrädda människors skull och utifall att de skulle se något som jag inte ser och jag reagerar för sent för att få kontakt. Men det händer ytterst sällan.

Ofta kan jag ha dem helt lösa då jag tränar/leker med dem, men inte runt bostadsområdet.

Vi har möjlighet att använda rastgårdar och ibland tar jag in dem där, då jag har tränat in samma sak på samtliga hundar, kan jag nu genom handtecken och röstkommando få dem alla att ex.vis sätta sig framför mig, samtidigt, jag kan kalla in dem alla samtidigt när de är utspridda.

Flockpromenaderna fungerar alldeles utmärkt med bara kontaktord och kroppsspråk.

Koppel och wgv-bälte är allt vi har inte halsband då heller.

Tycker personligen att hundarna verkar må bättre och vara mer avslappnade då de slipper ha något runt halsen.

Selarna varierar alltså. De har även spårsele som åker på då de får spåra. Och det är fantastiskt, men hundarna "vet" vad de olika selarna betyder.

Tar jag ner ett wgv-bälte, så kommer de alla till hallen.

Tar jag ner någon annan sele, så går de hundarna som brukar få vänta på sin tur och lägger sig.

Det är säkert så att de läser mitt kroppsspråk också.

Jag har gått upp i vikt, slutat flåsa när jag ansträngt mig litet och mår jättebra av att slippa "pinnarna".

Har tränat hundar så mycket jag bara hunnit med.

Hero har fyllt fyra år, tänka sig. Han är stor, när jag startade bloggen var han valp. Genom hans uppväxt har jag säkert gjort en hel del misstag, men jag har lärt mig massor. Nappe är 2,5 år och superduktig och mycket följsam idag.

Ricky har blivit grånosad, men han hjälper till ibland när någon annans hund behöver träning.

Ibland känns det väldigt svårt. Men jag tänker på fördelarna jag får.

För en liten stund sedan tänkte jag att jag skulle möblera om litet i vardagsrummet. Jag tittade mej omkring, och föreställde mej hur det skulle kunna se ut om jag flyttade på litet saker.

Plötsligt satt "nikotinspöket" på min axel och talade om att det skulle vara mysigt att slå sig ner med en cigg innan jag sätter igång, kanske rita upp den tänkta möbleringen.

Men jag lät mej inte övertalas.

Fast jag tappade också sugen att möblera om för tillfället.

Men det är det ju ingen panik med.

Urk vad det luktar illa om rökare!

Under den här tiden har jag använt tjugo stycken nikotin-sugtabletter. Då kan ni själv räkna ut hur många det blir om dagen.

Det här säger mig att det är överdrivet av en del att säga att det inte går att sluta röka. Att abstinensen är svår. Att de blir så röksugna så att de inte kan låta bli.

Jag har bolmat i fyrtio år!! Om jag kan lägga av på det här sättet, med sugtabletter och en oerhört stark vilja och övertygelse om att jag inte ska röka mer så kan alla.

Men saken är den att man måste vara trygg i sig själv, ha viljan och självdiciplin.

Att planera rökstoppet är också bra. Sen är det ett stort + att jag har hundarna som jag älskar att vara ute med. Både för att träna med dem, leka och promenera.

Fast jag var rökare kunde jag vara ute flera timmar utan cig, de låg hemma på fläkten och det har nog hjälpt en hel del, att jag aldrig blandade ihop hundar och cig.

För att nu bli litet "flummig" så är det också bra att leva i nuet, och när känslan att man är "röksugen" dyker upp, tar man fram den, känner på den och lämnar den sen bakom sig.

Det har verkligen fungerat för mej.

Jag går fortfarande kvällsrundan med dem. Hon har en Dalmatinertik som är elva år och en Cockerspanieltik som är fem.

Båda drog runt i kopplen (drar fortfarande på husse).

Jag tollererar inte dragande så jag såg till att de slutade, vilket de omedelbart gjorde. Men bara när jag är ute med dem.

Jag skulle ju inte alls ändra på hundarna utan bara rasta dem.

När de är ute med mej går de i slackt koppel och nu undrar matte hur jag gör. Så vi har kommit överens om att imorgon ska matte med ut och tränas att styra sina hundar, istället för att de styr henne.

Sen ska hon kunna ta över och gå ut själv med sina flickor igen.

Ibland kommer känslan, abstinensen, men jag vet ju vad det är. När hungerkänslan gnager i magen, eller när jag tappar koncentrationen, eller blir litet irriterad.

Hungerkänslan kan jag stilla med att äta något. Men oftast suger jag på en "menthos" mentolpastill, eller så tar jag en nikotinsugtablett. Inte ens dem behöver jag ta speciellt många utav, det blir 1 eller högst 2 om dagen.

Inte ens varje dag.

När jag tappar koncentrationen är det bara att gå ifrån, gå ut och promenera och syresätta hjärnan.

Irritationen  är något naturligt, som alla har, det är inte ens abstinens. Jag är dock mindre irriterad nu. Det går snabbt över.

Jag tycker att de som röker inte luktar speciellt gott. Folk röker ju utomhus och ibland är man tvungen att passera dessa illaluktande, bolmande personer.

Men det är ju inte förbjudet, så det man kan göra är väl att passera så snabbt man kan och hålla andan, eller täcka för näsan, så man slipper lukten.

Tänk att jag själv gick omkring och såg ut som en skorsten för bara några veckor sedan.

Jag kan inte förstå att jag har varit så jäkla dum. Det finns inget positivt med att röka, man blir inte lyckligare eller gladare för att man drar i sig gifter.

Det är ju nikotinet man vill ha, för att inte känna av abstinensen, men man behöver inte kolmonixiden och tjäran som finns i cigaretterna. Det är dom farligaste ämnena i dessa pinnar.

Nikotinet i sig är inte farligt, om man är tillvand, alltså om man har rökt.

Många försöker sluta utan hjälpmedel och det är faktiskt dömt att misslyckas, om man gör det. För det är så lätt att man tänder en cig, för att man har abstinens för att få i sig nikotinet igen.

Andra kanske äter, när hungerkänslorna (suget efter nikotin) sätter in. Och då går man upp i vikt.

Det gör man förresten annars också, den första tiden, men det är ett sundhetstecken, eftersom ämnesomsättningen blir normal. Jag har gått upp något kilo, men för mej gör det inget, som vägde 45kg när jag rökte.

Jag har dragit ner på kaffedrickandet också, dricker mer te numera och det blir många koppar av den varan. Varierar mellan fyra olika sorter.

Det värsta var morgnarna, för det var då jag rökte mest, efter att ha ätit en smörgås (som nu har blivit 2) rökte jag 3 cig till den andra muggen kaffe. Ja, jag kedjerökte på morgonen. Nu kan jag inte förstå varför.

Första veckan visste jag inte vad jag skulle göra av händerna, men det vara bara att "tänka bort" den känslan och lyssna på kroppen.

Nu tar jag en mintpastill, när jag har druckit kaffet på morgonen, sitter lungt kvar vid bordet, tills jag har sugit på den så att den har smält i munnen.

Det fungerar på mej.

När jag behöver en paus på jobbet går jag fortfarande ut, men jag sällar mej inte till gänget som står vid husväggen och röker, jag tar en promenad runt parkeringen och njuter av att andas in luft som inte är fylld av rök.

Jag har blivit piggare, fått tillbaka smak och luktsinnet, och fått bättre kondition.

Nu tänker jag inte på att jag har klarat mej si eller så länge, varje dag, tiden bara går. Det blir mer och mer naturligt att jag inte lever med cigaretter i handen/fickan/väskan.

Det har inte gått så lång tid, men jag är övertygad om att jag inte VILL ha någon cigarett.

Röksuget var ganska starkt igår och idag, men jag mediterade och gjorde en övning, lyssnade på avslappnande musik och var ute och gick på e.m.

Det går åt mycket the, en del clementiner och ett antal "menthos" men det gör ingenting.

Litet yrsel får jag emellanåt, men det är bara normalt. Jag avgiftas ju. Jag har haft några stunder under dagen med röksug. Men jag har druckit ett glas vatten istället.

Det har fungerat.

Röksuget varar ju inte så länge, 1-3 minuter, sen är det borta. Bara man lyckas kämpa sig igenom det, så har man kommit en bit till.

Varje dag jag har klarat mig igenom belönar jag mig själv på något sätt, nu i början.

Har gett mig själv 2 böcker och litet "godis" varannan dag.  Idag fick jag en semla av mig själv:-D.

Jag har fortfarande inte behövt använda nikotintabletterna som jag köpte.

Jag har inte kommit till det värsta ännu, det vet jag från tidigare försök att sluta. Det värsta kommer nästa vecka. Då kanske jag behöver tabletterna.

I onsdagskväll 21.30 tog jag mina 2 sista bloss. Jag bara tände ciggen, drog två bloss och fimpade omedelbart. Sen gick jag in i duschen och kom ut som en ny, fräsch människa.

Beslutet har inte bara "poppat upp" utan jag har tänkt på det i flera månader, jag har minskat cigaretterna jag rökt, har hoppat över någon då och då och handarbetat en stund, istället för att gå ut och röka på jobbet.

När jag varit ute och promenerar med hundarna har jag aldrig haft cig. med mej, oavsett hur länge jag varit ute.

Så det svåra har väl varit morgonciggen, brukade vara 2-3 stycken till kaffet innan jag gick till jobbet.

Idag är det min femte rökfria dag. Utan att jag tagit till något annat hjälpmedel. Jag har nikotin-sug-tabletter hemma, jag har ett öppnat paket cigaretter i skåpet med 19 cigaretter kvar. Det har legat där sedan i onsdagskväll.

Det går åt en del glass och fruktcoctail. Samt en del te.

Jag drack alltid kaffe när jag rökte, aldrig te men just nu håller jag mej till kaffe bara på morgonen, med en smörgås till. Resten av dagen dricker jag te.

De senaste två nätterna har jag vaknat mitt i natten, inte kunnat somna om förrän på morgonen. Men det är en del av abstinensen.

Det går över.

Jag har fått tillbaka luktsinnet och smaksinnet. När smaksinnet kom tillbaka märkte jag hur beskt kaffet var. Det var inte gott, tog i ett halvt mått mindre kaffe och det blev godare.

Ännu har det bara gått fem dagar. Men jag har inte känt mig så motiverad som jag gör nu.

Varför drar då hunden i kopplet?

Det finns många anledningar.

-Understimulering

-Obehag av halsbandet.

-Ingen fostran från valpstadiet.

-Allt annat är intressantare än den som håller i "snöret".

Är några exempel.

Det finns många fler.....

Det finns ett enkelt sätt att "styra" sin hund.

Ta bort halsbandet!

Byt ut det mot en sele som sitter bra på hunden.

En sele gör att hunden känner sig friare, halsband stramar och skapar obehag.

Använd kontakt istället för att dra i kopplet.

Följ inte  efter hunden, när den drar, stanna och/eller byt riktning.

När hunden stannar till och nosar utan att den har dragit sig till fläcken, låt den nosa, locka sedan på hunden utan att använda kopplet.

Om den inte kommer, gå tillbaka och använd fysisk kontakt, för att göra hunden uppmärksam, gör sedan något roligt, en övning, lek eller kela med hunden en mycket kort stund. Fortsätt sedan gå.

Det viktiga är att belöna hunden på ett sätt som gör den glad, det är inte alltid godis.

Prova dig fram och läs hundens språk. Vad blir den glad utav?

Ett annat sätt att stoppa en hund som drar, är att använda ett ljud och därefter en rörelse i kopplet medans man lär hunden detta. (Men inget dragande eller ryck i kopplet.) När hunden har förstått räcker det med enbart ljudet. Belöna rätt beteénde.

Var alltid en lugn och säker ledare. Blir du arg eller frustrerad, låt det inte gå ut över hunden.

Om den inte lyder så betyder det att den inte har förstått dig. Då får du vara tydligare i kommunikationen.

Hundar förstår inte det talade ordet, de använder signaler,ljud och kroppsspråk.

Vi använder orden för att förtydliga vårt kroppsspråk, men hunden vet inte vad vi säger om vi inte använder båda delarna när vi lär den vissa kommandoord.

Var inte en  Härskare, utan var en Ledare för din hund.

När Nappe såg att jag höll på med något på marken, kom han springande för att se vad jag gjorde. Hade fått ihop en liten boll, som jag börjat rulla framåt. Nappe ville hjälpa till, så han hoppade på den med båda tassarna och mosade den. Det gick inte så bra, nej, han förstod inte riktigt vad det skulle vara bra för, att rulla bollen, när man kunde ta fast den.   

Har varit på hundmässan idag. Oj, vad folk det var där. Antar att det var Fredrik Steen och Cesar Millan som drog dit en stor del av dem

Jag lyssnade på Fredrik S. först. Han är en suverän talare. Han är också en suverän Hundcoach som jag har lärt mig väldigt mycket av. Han målar upp situationer när han håller föredrag och pratar, så att varenda människa förstår vad han menar.

Han har så mycket bra ideér.

Jag har läst båda hans böcker som han skrivit. Båda är lika bra fast jag har mest användning i praktiken av bok nummer 2 "Aktivera din hund och bli en bra ledare".

Där finns många bra övningar man kan göra. Och de jag har gjort har fungerat jättebra.

Cesar Millan blev intervjuvad den intervjuen var på engelska (Inga svårigheter för min del).

Han poängterade bl. a. att han inte är en hundtränare. För han lär inte hundarna "sitt" "stå", "ligg" och andra för hunden onaturliga konster.

Han sa klart och tydligt att han rehabiliterar hundar och tränar människor.

Han fick också frågan om vad han tyckte om att vissa hundar förbjudits i ex.vis Danmark.

På det svarade han att det är orättvist mot rasen.

Jag håller absolut med honom i den saken.

Ja, det var intressant att lyssna på dem båda två.

Däremellan tittade jag på hundar som gjorde litet olika konster, hundteater och Försvarsmaktens uppvisning. Mycket intressant.

Innan jag åkte, hann jag med att ta en promenad och göra litet övningar med Hero och Nappe.

Det var en himla tur det, för när jag kom hem var det "sjöar" och is överallt.

Det funkade inte ens att gå utan hund, så jag fick ta dem en och en och aktivera litet till.

Jag drog igång stereon på ganska hög volym, men det var inte tillräckligt för att Cindy inte skulle störas av raketerna utanför.

Jag hade skurit upp en ost i små bitar och hade dem i en burk i kylen. Hon älskar ost.

Tog fram den när klockan var 23.50. då brakade det loss på allvar.

Killarna, Hero och Nappe var med mej och Cindy i vardagsrummet, gamlingen Ricky hade somnat i köket och sov sig igenom allt.

Cindy skällde och var rätt orolig till att börja med, men varje gång hon tystnade för att "hämta andan" fick hon en ostbit.

Så småningom blev pauserna längre och längre då hon var tyst, jag berömde och gav henne belöningen, ost.

Killarna fick också varsin bit, när hon fick det, men de fick göra något för att få sina bitar, som sitta, ligga, buga m.m.

Jag använde mig av smällandet utanför för att jag tänkte att nu ska jag ha slut på det här, på rädslan  som hon har för höga ljud.

Jag dämpade stereon litet i taget, vilket gjorde att ljudet uifrån hördes mer.

Det visade sig att det här fungerade på henne.

När klockan var 00.10, det dånade för fullt utanför fönstret och svavellukten trängde in i lägenheten, så var stereon på knappt hörbar volym.

Men Cindy var lika lugn och avslappnad som de andra hundarna, de reagerar inte över huvud taget på smällandet.

Jag behövde inte längre mata henne i den takt jag börjat med, kunde vänta längre mellan varje ostbit hon fick. Till slut var hon lugn utan  ost.

När vi la oss vid 01, smällde det fortfarande, men hon var lugn och kom och la sig med oss andra.

Idag har det smällt litet då och då. Hon har gett ifrån sig ett par dämpade morrningar, ett par skall, men när jag bett henne vara tyst har hon varit det 

Cindy vågar sig inte ut, ännu. Men jag ska fortsätta träna med henne.

Det blir väl en tur till leksaksaffären för att köpa en knallpulverpistol.

Det är ändå ett stort framsteg, förra Nyåret 2010 låg hon under min säng och skakade och vågade inte komma fram alls.

Det var det första nyåret hon var hos mej.

Man hinner ju inte med.

I vanlig ordning har barn och ungdomar fått ett gäng raketer av äldre "snälla" syskon eller föräldrar.

De små "krigarna" leker med de farliga pyrotekniska sakerna hela dagarna.

De skrämmer äldre, folk från krigshärjade länder, småbarn och våra husdjur.

Jag tror att även de vilda djuren blir skrämda av detta.

De förstör luften omkring oss. Det luktar svavel från eftermiddagen, då har de små "krigarna" skjutit av så många raketer så att luften är mättad av detta os. Fram på natten lättar diset som raketerna har skapat.

Sen upprepas allt igen. Det pågår flera veckor innan själva Nyårsaftonen.

Det verkar inte finnas några som helst regler.

Däremot är toleransen för de här små "ligisterna" stor.

Det finns en "Låt-Gå-Attityd.

Skulle ett barn skada sig så är det "synd om barnet".

Det tycker inte jag.

Det är faktiskt föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn och se till att de inte ställer till obehag för andra eller skadar sig själva.

På Nyårsnatten går de vuxna ut, tillsammans med barnen och skjuter av ännu fler raketer.

(Otroligt, vad mycket pengar det flyger omkring i luften den här tiden på året).

Men det kan man ju faktiskt stå ut med, för det är ju fest.

Det tråkiga är att dagen efter. På Nyårsdagen, då lugnet borde ligga över landet, folk borde njuta av tystnad och ro......Då Smäller Det Igen!

Det fortsätter flera veckor efter denna festliga högtid också.

Det jag inte kan förstå är varför folk köper så mycket raketer, så att ungarna får ha dem som leksak.

Kan de inte nöja sig med att köpa ett paket med litet olika fyrverkerier, skjuta upp dem och sedan vara nöjda.

Varför ska de överdriva?

Det kanske vore ett förslag att införa en regel som säger "högst 2 paket per hushåll".