Flockliv

För tre dagar sedan flyttade lilla Rottis-valpen in hos oss. Han är numera medlem i min flock. Han är 4,5 månader gammal.

Han har fått ny identitet och heter numera Nappe.

Det är valpen som jag träffade och tränade litet när han kom till mina bekanta, men det blev för jobbigt för dem. Så de bestämde sig för att sälja honom.

Jag var snabbt framme, eftersom jag träffat honom en hel del. Och min tankie var att han inte får hamna "var som helst". Så  jag sa att jag köper honom.

Nu är de fyra stycken här och vi tränar för fullt.

Nappe och jag tar än så länge egna små korta prommisar, men igår fick han vara ute med gammelmannen, Ricky. Sakta men säkert ska han få börja gå med hela flocken. Han ska bara lära sig att gå fint i kopplet först och han är redan på god väg.

En längre rapport om träningen av denna lilla "filur" och allt han hittar på i busväg, ska jag skriva om senare.

Jag har tränat blandistiken och Shäferkillen mycket på hundmöten. Genom att smacka med tungan mot gommen har jag "talat om" att vi ska passera utan att hälsa på hundar.

Ikväll tog jag med mig de båda på en kvällspromenad och vi hade en enorm tur, vi träffade sju hundar under promenaden

Den första var en kvinna som hade en PowderPuff och vi passerade på en smal gångväg, med bara ett par meter emellan oss mina lyssnade och lydde direkt min uppmaning att passera. Alltså när jag smackade med tungan.

Efter ungefär 250 meter stötte vi på en man som var ute på en gräsmatta, efter samma gångväg, han hade två valpar som han rastade. Jag smackade igen och vi passerade utan att mina ens tittade åt det hållet. Eftersom jag tittade rakt fram och fortsatte gå utan att stanna och tveka.

Litet längre bort kom en kvinna som på grund av handikapp har en ledarhund. Nu använde jag ordet "jobbar-stanna" till mina som tvärstannade tills det andra ekipaget passerat, sen smackade jag och vi gick vidare.

Efter yttterligare 5oo meter såg vi två Pitbulls med sin husse och matte. Jag la märke till att de hundarna hade ett kroppsspråk som sa att de inte var riktigt i balans, de kunde börja skälla och göra utfall. Så jag sa "stanna" och de stannade tills även de passerat.

Vi gick in på en gård och tog en annan väg, eftersom de med pitbullsen tog den vägen jag först planerat att ta.

Ett gäng ungdomar, som förmodligen är livrädda för hundar skanderade i kör SLÄPP BYRACKA, SLÄPP BYRACKAN!!  En pojke kastade ut en punkterad fotboll som hamnade framför nosen på Hero varvid pojken ropade "Han får den". Hero nosade på bollen men då sa jag mycket lågt "inte röra" och han lät bli den. Vi gick vidare och struntade i de skanderande barnen.

När vi närmade oss gården så kom en kvinna med en liten Pekingeser emot oss, även denna gång på en smal gångväg. Jag såg att hon hade långt koppel på sin hund och den for hit och dit framför henne, hon försökte dra in den och då drog hunden i kopplet. Jag såg också att hon var orolig, det syntes på hennes kroppsspråk. Och mycket riktigt. Upp flög hunden från marken några meter innan vi skulle passera.

Mina två reagerade såklart på den "flygande hunden" som sedan sprattlade  vilt i sin mattes armar. Men bara en sekund, jag lugnade ner dem och vi passerade även detta ekipage utan problem.

Efter denna promenad fick de verkligen veta att de är världens duktigaste och bästa hundar. Och jag visade dem hur mycket jag uppskattar  och älskar dem.

Och jäklar vad jag är stolt över att mitt arbete med dem har gett ett sådant bra resultat.

Igår gick Hero och jag en ganska lång runda efter jobbet. Vi gjorde litet finslipningar under promenaden. Litet ledarskapsövningar. Jag ökade och saktade ner takten med jämna mellanrum när vi gick. Satte honom och bad honom stanna och stanna kvar, medans jag gick en bit bort, så långt kopplet tilllät och sa stanna kvar samtidigt som jag drog litet lätt i kopplet. Han satt kvar. Sen gick jag tillbaka till honom och han fick belöning och vi fortsatte gå.

Dörrträning har vi också finslipat. Han ska sitta och stanna kvar, fast dörren är öppen tills jag har tagit ett steg ut, då får han komma. Han kan det snart helt perfekt.

Jag säger ingenting, utan sätter upp handen och visar med ett tecken att jag vill han ska sitta, då sitter han. När han har  ställt sig upp för tidigt har jag gjort en "pimpel-rörelse" med kopplet det blir ett pyttelitet korrigeringsryck i halsbandet och han har satt sig igen. Nu behöver jag knappt göra det heller. Någon gång glömmer han av sig. Men inte lika ofta som innan.

I morse mötte vi grannen som är dagmatte till en stor Dalmatiner-blandning med något annat- på en smal gångväg, det fanns gräsmattor runt oss. Och eftersom det var väldigt smalt och de aldrig träffats innan, så gick Hero och jag och ställde oss vid sidan av vägen, jag sa ett lågt "sitt" och han satte sig och de passerade. Sen smackade jag med tungan, vilket jag gjort hela Heros liv hittills och han vet att han ska följa. Så det gjorde han, utan att ens titta bakåt.

Sen fick han sin belöning.

Idag gick Cindy och jag till veterinären,  för att jag ville väga henne.

Det tar en liten stund att gå den vägen, men det är ett underbart väder ute, solen skiner och det är varmt.

Vi gick in genom porten och genom väntrummet och bort till vågen.

Där blev det tvärstopp.

Hon ville inte upp på den där konstiga plattan.

Hon stelnade till, så jag tog det lungt, och väntade ut henne med slakt koppel, tills hon slappnade av.

Det tog inte så många minuter,men under tiden kom en av personalen och frågade om hunden vet vad jag vill. För hon ansåg att jag hade för slakt koppel.

Jag svarade att jag vet vad jag gör.

När Cindy var lugn, så försökte vi igen, med vågen, gick en bit bort och sedan i snabb takt mot målet. Men hon tvärstannade innan hon skulle upp. Det här upprepades fyra gånger, den femte gången gick hon på och jag fick hennes vikt: 25 kilo.

Sen fick hon godis.

Vi provade igen efter det, bara för träningens skull och då gick hon på, utan protest, hur fint som helst.

Hero och jag har tagit promenader  i det fina vädret idag. Under tre av dem har vi haft hundmöten och det har gått så himla bra. Det vill säga Hero har fixat det.

Första mötet fick vi i morse, jag pratade några ord med en granne o hennes man och Hero satt bredvid. Då kommer en man gående med en liten grå hund i koppel, vet inte vad de heter, men har sett många som har dem.

Hero satt kvar hos mej, han tittade litet, men det fick han, de passerade så nära. Men precis när de kom mitt emot oss, så hov mannen upp sin röst och sa "en sådan fin hund" jag sa "javisst, men gå förbi bara".  Hans hund stretade mot vårat håll, så han fick dra med sig den. Hero satt kvar och tog kontakt och fick sin belöning.

Den andra promenaden mötte vi en kvinna med en Sheltie som liknar min Ricky, väldigt mycket. Kvinnan satte sin hund, den skällde på oss. Jag hade kontakt med Hero och han följde mej och fick sin belöning. Han sa ingenting och kopplet var inte spänt. Jag smackade med  tungan mot gommen och det uppfattar han som att han ska komma.

Det tredje mötet, var flera stycken. De fick vi under kvällsrundan för en stund sedan. Det började med ett par hundägare som skulle vika av, Hero såg dem men fortsatte lungt vid min sida. Sen kom tre ungdomar med en terrier emot oss. Den sprang runt i sin flexlina, men de drog in den innan vi möttes. Hero fick sin "rep-boll". Terriern skällde när de passerade men Hero och jag lekte med bollen. Den var hans belöning. Vi fortsatte en stund efter att de passerat.

Vi passerade köpcentrat som ligger i närheten, på väg hem och där gick han fot, utan att jag sa något kommando. Han tog kontakt gång på gång medans vi passerade och jag uppmuntrade honom med små godbitar. Vi har tränat att han ska hålla sig bredvid mej när vi går förbi där.

Vi kom in på området och på lekplatsen, till vänster om oss, var det en hund som skällde ilsket på oss, framför oss stod en tjej med en Pitbull som hotfullt morrade. Vi tog till höger och passerade den morrande med en rabatt emellan oss.

Hero litar på mej, så han sa inget, visserligen tittade han på den morrande hunden, men han tog också kontakt med mej och fick klick och belöning.

Tala om att jag kände mig stoltare än någonsin efter alla dessa möten och min Hero, "världens bästa Hero" som är så följsam och litar så mycket på mej och som jag har en sådan enormt bra kontakt med.

Mätte honom idag också. Han har vuxit. Han är nu 75 cm i mankhöjd.

Igår var jag valpvakt, hela dagen mellan 11.oo till 23.00

Bilderna säger det mesta.

Lilla valpen och Hero hade en jättekul dag.

När jag rastade valpen så fick han lära sig att komma när jag lockade på honom. Och det gjorde han.

Matte sa att han inte ville lära sig att ligga från sittande, så det lärde vi oss också igår.

Sen tyckte matten att klorna var väldigt långa på lilla vuppen, hon vågade inte klippa dem själv. Så vi tog alla fyra tassarna innan matte skulle hämta honom. Första tassen var väldigt´obehaglig och han protesterade men när baktassarna var klara låg han med sitt huvud i min famn,  på rygg, jag satt på golvet, och han var helt lugn och avslappnad, så framtassarna fick jag klippa utan protester alls. Sen vankades det godis och beröm i massor.

Det här vill jag göra om snart. Blir rent av sugen på en liten valp själv snart igen. De är ju så mysiga.

Många säger att Schäfer är en pipig ras, de gnyr och gnäller hela tiden. Hör jag ofta folk säga.

Inte Hero.

Jag har en teori om det här.

Ofta är det så att vi människor pratar överdrivet mycket med våra hundar. Jollrar och duttar och dattar med dem Jag tror att det gör mer skada än nytta.

Hundar härmar varandra och de härmar även människor.

Jag har testat det på min Sheltie. Jag pratade babyspråk med honom och han började pipa och svassa runt och orma sig. Han blev stressad.

Så gör jag inte i vanliga fall, det här var en test.

Annars är jag tyst och kelar med hundarna, inget joller samtidigt som jag klappar/masserar och kelar med dem.

Jag använder tecken och kroppsspråk mycket mer än jag använder rösten. Jag talar bara om vad jag vill i inlärningsfasen, samtidigt som jag visar det med ett tecken.

Numera håller jag i skålen med mat, väntar tyst på att de sitter och ställer ner skålen när det är matdags, det behövs inte mer än så.

Det enda ljud jag använder just nu är ordet "jobba" och ett ljud för att få gänget att focusera om de tappar koncentrationen.

Resultatet: Ja det är en flock som inte piper, gnäller eller skäller i onödan.

Hero, t. ex. talar bara om när  någon kommer, han säger till två gånger sen är det bra.

Han går inte upp i varv när jag blandar torr- och våt-foder i skålen (blandar med händerna) han sitter och väntar, lungt och tyst.

Jag tror att om man själv är lugn, sansad och inte pratar med hundarna (de behöver inte den kommunikationen och förstår den inte, det är bara ljud) så får man en hund/hundar som också är lugna och sansade.

I kväll tog vi en långpromenad, efter att jag kom hem från jobbet, hela flocken. V i går en runda som tar ungefär en timme i ganska snabb takt. Idag testade jag en teori som Cesar använder sig av.

När man kommer till ett ställe där hunden alltid har stannat till och vill nosa, så ökar man takten och går med bestämda steg förbi stället.

Sen kan man visa hunden ett annat ställle att nosa på. Då visar man vem som leder.

Ja, det fungerar.

Flocken brukar få stanna tre gånger, under den här promenaden, efter att de gjort ifrån sig innan vi börjar gå.

Ikväll gick vi förbi det första stället där de brukar stanna. Jag ökade på stegen och de bara följde med i min takt.

Sen fick de stanna litet längre bort istället.

Så det är sant, att om man tvekar, så tar hunden initiativet, är man bestämd så följer hunden med.