Flockliv

Cesar M. är myket populär bland hundägare. Han kan hantera hundar som har fått ett agressivt beteénde, som deras ägare inte längre klarar av. Ofta är det extremt tuffa fall han tar itu med.

Många här i Sverige ser på hans program och tar efter det han gör. Men de vet inte varför eller med vilken sinnesstämning han gör det.

Det finns exempel på hundägare som slänger ner sina hundar i tid och otid, håller dem nere, trots att de med hela sitt kroppsspråk visar att de ger sig.

Jag har sett många skräckexempel på hussar och mattar för den delen som rent av misshandlar sina djur och relaterar till Cesar. Jag har sett folk som hängt sina hundar i kopplet, sparkat sina hundar, och samtidigt rutit och skrikit åt dem.

Det är inte vad Cesar säger att man ska göra.

Han säger alltid att man ska vara lugn och bestämd. Och att man ska anlita expert innan man ger sig på dessa metoder.

Man fostrar inte en valp på detta sätt till exempel. Jag har sett små valpar som varit livrädda för sina ägare, för att de använt metoden som visas i Cesars program.

Man måste börja med att träna sig själv och lära sig vilka känslor man har, innan man använder detta. Är man arg eller frustrerad så är det fel metod att ta till.

Hans "touch" har blivit ett hårt nyp i hunden, hans lilla rörelse med foten har blivit en spark. Koppelkorrigeringen har blivit ett hårt ryck som skadar hunden. Nedläggningen av hunden som han bara gör i yttersta nödfall har blivit något som hundägare använder om hunden inte går fint i kopplet och med våld dessutom och alldeles för länge.

Många  berömmer inte heller längre rätt beteénde från hunden, de ignorerar det och korrigerar bara felbeteénde. Det är inte heller förenligt med vad Cesar gör.

Så de som inte är bergsäkra på att de klarar av att använda sig av denna metod ska helt enklet låta bli. Det skadar hundarna.

De hundägare som inte har alla dessa "issues" som visas ska inte ens tänka på att försöka sig på Cesar´s metod.

Har man lugnet och förstår att han inte tar i  hårt, så kan man få hundar med problembeteénden att ändra sig. Men det handlar inte om "QuickFix" det ser bara ut så i ett tvprogram med begränsad sändningstid. Många av hundarna han har rehabiliterat har han lagt ner mycket tid på. Det är de "enkla fallen" som går snabbt, eftersom hundar lär sig snabbt med rätt metod. Man får ta reda på hur hundar lär sig. Korrigera fel och belöna rätt beteénden.

Det har också dykt upp en hel del hundtränare som säger sig använda denna metod. Man kan undra var de har lärt sig den. Genom tv-programmet?

Eller har de- som Cesar- studerat hundar sedan de var barn?

Det är en allmän feluppfattning att man ska avända sig av en speciell "metod" då man fostrar en valp.

Ofta vill man gå en kurs med hunden och väljer en "snäll metod".

Det snälla sättet kallas ofta också den "mjuka metoden".

Den går ut på att alltid belöna hunden med en godbit, när den gör rätt och att inte korrigera hunden vid felbeteénde.

Resultatet blir en hund som lyder så länge det finns godis i mattes/husses hand. (Ofta är det mattar som anammar den här "metoden")

Utan godis godis har hunden ingen anledning att lyda, då har vi en hund som ser upp till godishanden- inte ledaren.

En annan metod är den "militäriska".

Då man korrigerar oönskade beteénden och ofta inte gör något alls när hunden bara följer med. (Oftast är det män som använder den här metoden).

Resultatet blir också nu en lydig hund, men den lyder för att slippa obehag.

Utåt sett ser det ut som att hunden är ett praktexemplar. Den skäller inte, gör inga utfall, sticker aldrig iväg, går i koppel utan att dra, tätt intill sin förare och följer minsta vink från ledaren. j

Men den hunden lyder för att den är rädd för vad som annars händer.

Den går ut på hot: Gör som jag säger! Annars.........!

Fungerande tillvaro med hund

För att hund och människa ska fungera med varandra krävs ingen speciell "metod".

Man anpassar det man gör efter vad situationen kräver. Man agerar "som en hund".

Man "korrigerar" vid behov, och belönar direkt det önskade beteéndet.

Med sitt gillande.

Hunden är bra på att läsa av kroppsspråk, så den förstår vad man "säger".

Nya moment lär man in med godisbelöning i början, för att sedan minska ner dem och byta ut det mot sitt gillande.

Hundar är mycket villiga att vara sin ledare till lags och de tycker det är roligt att lära sig saker.

Att ha regler och ramar får dem att må bra.

En hund som är "impornerad" av sin ledare, lyder för att den vill, inte för det ledaren har  att bjuda på.

Om människkan aldrig hade lärt sig att sätta namn på saker som bord, stol, hus.... så hade vi fortfarande haft olika läten för vad saker heter.

Vi har det nu också, orden är ju bara ljud.

Vi har olika språk, beroende på var vi kommer ifrån.

Överför den här tanken till djurens värld och deras sätt att kommunicera.

Fåglar kvittrar, vi tycker det låter vackert, men vi förstår inte vad de "säger" till varandra.

Elefanter, lejon, hjortar, vargar kommunicerar på sitt sätt.

Tänk nu vidare, på de husdjur vi har, de står oss väldigt nära, vi kan förmedla budskap till dem, och de till oss.

Vi har förmågan att lära oss hundens språk men de kan inte lära sig vårt.

En hund förstår inte vad vi menar om vi bara säger "sitt" till exempel. Vi måste, på hundens språk förmedla vad vi vill att den ska göra.

Det gäller i hög  grad när vi ska fostra (inte träna) en valp.

Valpen har fått grunden till sin fostran under de första åtta veckorna av sitt liv hos tiken. Sen ska vi ta över.

Tiken skriker aldrig "nej"

Rycker inte i ett koppel.

Kastar inte en nyckelknippa, eller en påse burkar efter valpen för att få den att bli uppmärksam.

Hon delar heller inte ut godis när valpen gör som hon "säger".

Hon tillrättavisar milt och bestämt, hon är alltid lugn. Sekunden efter att hon gjort det slickar hon sin valp.

Vi borde agera likadant. (Inte slicka valpen, men smeka den och vad jag kallar "mjukmorra").

Men vi kan använda godis som positiv förstärkning.

Vad vi inte ska göra är att höja rösten, aldrig någonsin tillrättavisa i ilska. Aldrig, aldrig någonsin rycka onödigt hårt i kopplet, eller låta hunden dra.

Att rycka hårt och att låta hunden dra i kopplet och försöka dra åt det andra hållet själv skadaar rygg och nacke på ens bästa vän och det vill man ju inte.

Att få en hund att följa med är den enklaste sak i världen.

Det handlar bara om kontakt med hunden, en tydlig kommunikation som hunden förstår.

Att lära sig att läsa av hunden.

Att vara hundens guide och att bli vald av hunden som dess ledare.

Nu har jag min sjunde hund sedan tolv år tillbaka och de har varit - och är -de bästa lärare som finns.

Att vara hundägare ska vara roligt. Man skaffar sig hund/hundar av ett skäl och det är för att man tycker om dem och deras sätt.

Som hundägare är man förhoppningsvis aktiv, tycker om att promenera, varje dag, långa promenader, inte bara en kissrunda med hunden. Man promenerar utan att ha något speciellt mål, bara för att det är så skönt att röra på sig. Tycker man det, ja då ska man också ha en eller flera hundvänner, för de har ju samma intresse.

Tyvärr är det ju många gånger så att människor ser en gullig liten valp och faller för den charmiga krabaten och köper den, utan att ha en aning om vad en hund verkligen behöver. Utan att veta något om hundfostran eller hur man bäst förhålller sig gentemot hunden.

Den lilla valpen följer villigt människan i allt denna företar sig. Den har inte så stora krav på att promenera så allt är frid och fröjd. Den är nöjd med de små rundorna och att få busa litet utomhus.

När valpen blir unghund och testar hur långt den kan gå, blir många frustrerade och arga, eller försöker prata med hunden som med ett barn.

Ilska och frustration är i hundens ögon svaghet. Prat förstår den inte. Eftersom hunden försöker kommunicera med människan som inte förstår vad den "säger"  uppstår missförstånd.  Och allt blir fel.

Hunden har fått andra behov än att bara ta de korta turerna och bara busa utomhus behovet att vandra har tilltagit, liksom behovet av diciplin. Men det hunden får, är samma sak den fick som valp, kärlek, kärlek och ännu mer kärlek, man glömmer de viktiga detaljerna.

Sen är det plötsligt jobbigt att ha hund, man orkar inte promenera varje dag, man orkar inte aktivera hunden på rätt sätt (att bara ta ut hunden och kasta boll i flera timmar är inte aktivitet, det är att stressa hunden).

Den gnager sönder tapeter, lister, soffor, mattor och börjar till slut att skälla på alla ljud den hör. På de promenader den får gör den utfall mot andra hundar, kanske också barn, cyklister, joggare och bilar. Och ägaren förstår inte varför.

Hunden är plötsligt jobbig, så jobbig så att många omplacerar sina vänner.

Vilket jag tycker är fruktansvärt. Eller ännu värre, de anser att de har fått en galen hund och avlivar den.

Båda alternativen är  onödiga.

Att leva med hund/hundar är en livsstil. Man ska ha intresse av uteliv, aktiviteter med hunden, på rätt sätt. Promenader ska vara något man gör naturligt, varje dag. man ska dessutom veta hur hunden reagerar och fungerar. Och själv ha ett inre lugn.

Är man själv en lugn och sansad person och kan säga till, tillrättavisa utan att bli arg och frustrerad, ja, då passar man som hundägare. Är man konsekvent och gör likadant varje gång, så kan man fostra en hund. Då får man hunden att göra som man vill, utan större ansträngning.  Har man däremot lätt för att brusa upp och bli frustrerad när något går emot, eller om man inte kan hålla fast vid reglerna man gett, ska man inte utsätta en hund för det.

Hunden är den bästa vän man kan ha, om den förstår vad man vill förmedla till den, om den känner tillit och förtroende för en mentalt stark, lugn och bestämd ledare som inte visar ilska utan på sitt lugna sätt visar vem som bestämmer och vad som gäller, alltid.

När hunden förstår vem som leder, så har man många härliga år tillsammans med en vän, som man kan träna med, jobba med, tävla med, ställa ut. Ja allt man vill.

Väljer man att leva med hund/hundar, så väljer man en livsstil. Man ska tänka igenom det väldigt noga innan man fattar beslutet. Lära känna sig själv och veta hur man reagerar i olika situationer.

Eftersom jag har haft hundar så länge, så vet jag också att de har så mycket att lära oss människor. Hos mig har hundarna "bara funnits där" när jag har "behövt" dem. De ger mig så innerligt mycket. De är följsamma, tillgivna och ett underbart sällskap.  Inte en dag har jag tyckt att det varit jobbigt att ha hund, jag ser fram emot varje morgon då jag får promenera med min flock, och alla andra trevliga aktiviteter som vi gör tillsammans.

Jag tror också att om det känns så, och man, som jag blir varm om hjärtat varje gång man ser på sina hundar, så har man rätt inställning.

Jag skulle ut och gå en lång promenad med min flock under eftermiddagen. Vi kom en bit på väg.

Det dök först upp en katt, den kom springande ut från en gård, när den såg oss blev den paralyserad och satte sig mitt på vägen och satt kvar. Den fattade inte att den kunde gå åt sidan. Istället sköt den rygg och väste.

Men jag har en balanserad flock och jag är inte orolig för varesig hund-eller katt- möten. Vi rundade katten bara, gick upp på en gräsmatta och runt den på några meters avstånd. Ingen av mina hundar skäller eller drar i kopplet eller gör något utfall när de ser katter (eller hundar).

Glatt fortsatte vi.

Jag kände några regnstänk men tänkte att det är nog bara en liten skur.

Plötsligt vräkte det ner, utan förvarning och det mullrade av åska.

Så typiskt när vi ville ut och gå.

Nåja, vi fick en runda om än något kortare än planerat. Kom hem sjöblöta allihopa.

Så vi fick en handdukskur och sedan var det utfodring.

Synd att den blev så kort, rundan, för jag har ett lika stort behov som hundarna att få promenera. Det är ju så skönt.

När man talar om att utstråla rätt energi, förstår många inte vad man talar  om.Man förknippar det med el, vind- och sol-energi. Att vara full av energi är att vara energisk.

Men säger man vibbar, då reagerar folk annorlunda.

Om man sen förklarar att man kan känna dåliga "vibbar" i ett rum fullt med folk, eller när man möter någon enskild människa som man bara inte tycker om. Då börjar folk förstå.

Vibbar är lika med energi.

Alla levande varelser sänder ut sådana hela tiden. Omedvetet använder vi ett kroppsspråk, en energi och doftsignaler samtidigt som vi talar.

Djuren använder denna energi tillsammans med läten och doftsignaler.

Därför kan vi, om vi är lyhörda för våra egna känslor (vibbar, energier) "tala med djuren" utan att använda vårt verbala sätt.

För många är det en lång väg att gå, att nå fram till vad vi känner inombords. Man får lära sig att "lyssna inåt" komma i kontakt med sina känslor. Och tänka på vad man egentligen förmedlar. Kan man detta så kan man också läsa av både människor och djur.

Människor ljuger för varandra och kommer oftaa undan med det. Det beror på att vi är så skiljda från våra inre och yttre liv.

Djur kan man säga lever ett inre liv, de förmedlar alltid vad de menar, de kan inte ljuga och man kan inte ljuga för dem. De läser av oss sekundsnabbt.

Om man lär känna sig själv så är det enkelt.

Ett exempel på svag energi är om man letar efter något men inte hittar det, Man bara måste ha det, man blir frustrerad, rusar runt, river i lådor och skåp, blir arg.

Ett exempel på stark energi är att sätta sig ner och tänka efter vad man gjorde sist man hade det man nu letar efter framme och vad man gjorde av det sen.

Samma sak med hundar om man blir frustrerad och arg, skriker nej och drar i kopplet blir det inte det resultat man vill ha.

Om man istället för den svaga energin använder sig av en stark energi, behåller lugnet, ser vad som är på väg att ske och korrigerar tyst och bestämt, med ett litet litet påminnande ryck/en snärt i kopplet och inget säger, visar sig resultatet genast.

Dominans förknippas med diktatur, stränghet, stark hög röst, agression, att ta för sig, ilska, svärjande och skrikande.

Vi ser en dominant persom som ex.vis en människa med bister uppsyn som lutar sig över den han/hon dominerar och hotfullt talar om hur saker och ting ska vara. "Gör så, annars....!"

I människans värld är det dominans, ja, i djurens värld är det osäkerhet.

Djuren har rätt. OM man måste vara hotfull och agressiv för att få sin vilja igenom så är det ett svaghetstecken.

I djurens värld finns dominanta ledare, det är det lugnaste djuret i flocken. De andra följer instinktivt denna ledaare.

Den dominanta ledaren blir aldrig agressiv, han/hon får sin vilja igenom för att han/hon utstrålar en lugn och bestämd energi (vibbar).

Svaga individer i flocken brukar jagas bort eller dödas.

Svaghet, i människans värld, är en person som aldrig säger ifrån.

I djurens värld, en som alltid slåss.

Människan tror att en hund som skäller, kastar sig i kopplet, nafsar och morrar är dominant. Det är tvärtom en osäker hund, utan ledare. Hade hunden varit dominant så hade den kunnat leda flocken av människa hund, på ett dominant och lungt sätt. Men det är inte den domnesticerade hundens uppgift. Så den blir osäker utan ledare.  Hundar vill ha en ledare , en som är lugn, dominant och säker, som den kan se upp till. De följer inte svaga ledare, alltså människor som blir arga eller frustrerade.

Då gör de saker på sitt sätt, men det blir fel. Därför får man så kallade "problemhundar" men det är egentligen "problemmänniskor" det handlar om.

Det finns många olika sätt att träna en hund. Men bara ett sätt att fostra den.

Fostran är att sätta gränser, och att göra det på ett dominant sätt, med fast hand, diciplin och regler, alltid konsekvent.

Det gör man lungt och bestämt. Man visar med sin energi att man är nöjd. Då går hunden inte upp i varv. Kort och gott visa vad som gäller i olika sitationer och aldrig frångå de reglerna, de ska alltid följas.

Träning är när man lär hunden att gå fot, sitta, stanna, ge vacker tass, cirkuskonster. Allt som har med olika hundsporter att göra.

Man tränar hundar i sök, spår, att bli service och polishundar.

Här får hunden uppmuntran i form av godis och glada tillrop för att dens ka vilja göra om samma sak igen. Den ska vara på alerten hela tiden, arbetsvillig om man så vill. Ofta använder man klicker/godis till dessa övningar.

Och grunden till att träningen ska fungera är fostran.