Flockliv

....däför att jag har en sådan tur som har en sådan fin och snäll rottweiler. Åtminstone enligt en del som möter oss på promenaderna.

Ricky, min gammelman, lilla Sheltiekillen har idag fått somna in. Han blev 12 år.

För ett par månader sedan var det påtagligt att han höll på att tappa livsgnistan. Till slut var ingenting roligt längre.

Han gick undan i ett hörn och bara låg där. Jag såg hur resten av min flock reagerade med att ligga väldigt nära honom hela tiden.

Eftersom jag har sett beteéndet flera gånger, då jag alltid haft många hundar, så vet jag hur de reagerar när en flockmedlem är på väg att lämna in.

I tisdags ringde jag veterinären och de tyckte som jag, då jag beskrev situationen. Så under de senaste dagarna har han fått göra vad han ville, äta sin favoritmat, så mycket han ville.

Det blev inte mycket av någotdera förståss, han valde att sova och bara äta litet av allt det goda han erbjöds.

Han somnade odramatiskt på en mjuk fäll hos vetten i morse. När han fått medlet tog det bara sekunder innan han var borta. Hon hann i princip bara sätta stetoskopet till hans bröst, så sa hon att han gått bort.

Det var det lugnaste avsked jag fått ta av en hund.

Jag har varit rökfri i cirka 6 månader iallafall. Och ser mig faktiskt som ickerökare numera. Bryr mej inte om ifall folk röker i min närhet, jag har inget som helst behov eller lust att röka själv.

Jag har gått upp i vikt, slutat flåsa när jag ansträngt mig litet och mår jättebra av att slippa "pinnarna".

Har tränat hundar så mycket jag bara hunnit med.

Hero har fyllt fyra år, tänka sig. Han är stor, när jag startade bloggen var han valp. Genom hans uppväxt har jag säkert gjort en hel del misstag, men jag har lärt mig massor. Nappe är 2,5 år och superduktig och mycket följsam idag.

Ricky har blivit grånosad, men han hjälper till ibland när någon annans hund behöver träning.

Igår var Nappe och jag ute själva och gick ner till rastgården, det var kramsnö så jag tänkte att jag skulle göra en snögubbe bara för skoj skull.

När Nappe såg att jag höll på med något på marken, kom han springande för att se vad jag gjorde. Hade fått ihop en liten boll, som jag börjat rulla framåt. Nappe ville hjälpa till, så han hoppade på den med båda tassarna och mosade den. Det gick inte så bra, nej, han förstod inte riktigt vad det skulle vara bra för, att rulla bollen, när man kunde ta fast den.   

Har varit på hundmässan idag. Oj, vad folk det var där. Antar att det var Fredrik Steen och Cesar Millan som drog dit en stor del av dem

Jag lyssnade på Fredrik S. först. Han är en suverän talare. Han är också en suverän Hundcoach som jag har lärt mig väldigt mycket av. Han målar upp situationer när han håller föredrag och pratar, så att varenda människa förstår vad han menar.

Han har så mycket bra ideér.

Jag har läst båda hans böcker som han skrivit. Båda är lika bra fast jag har mest användning i praktiken av bok nummer 2 "Aktivera din hund och bli en bra ledare".

Där finns många bra övningar man kan göra. Och de jag har gjort har fungerat jättebra.

Cesar Millan blev intervjuvad den intervjuen var på engelska (Inga svårigheter för min del).

Han poängterade bl. a. att han inte är en hundtränare. För han lär inte hundarna "sitt" "stå", "ligg" och andra för hunden onaturliga konster.

Han sa klart och tydligt att han rehabiliterar hundar och tränar människor.

Han fick också frågan om vad han tyckte om att vissa hundar förbjudits i ex.vis Danmark.

På det svarade han att det är orättvist mot rasen.

Jag håller absolut med honom i den saken.

Ja, det var intressant att lyssna på dem båda två.

Däremellan tittade jag på hundar som gjorde litet olika konster, hundteater och Försvarsmaktens uppvisning. Mycket intressant.

Innan jag åkte, hann jag med att ta en promenad och göra litet övningar med Hero och Nappe.

Det var en himla tur det, för när jag kom hem var det "sjöar" och is överallt.

Det funkade inte ens att gå utan hund, så jag fick ta dem en och en och aktivera litet till.

Ett år har snart gått igen. Vart tar de vägen, alla åren?

Man hinner ju inte med.

I vanlig ordning har barn och ungdomar fått ett gäng raketer av äldre "snälla" syskon eller föräldrar.

De små "krigarna" leker med de farliga pyrotekniska sakerna hela dagarna.

De skrämmer äldre, folk från krigshärjade länder, småbarn och våra husdjur.

Jag tror att även de vilda djuren blir skrämda av detta.

De förstör luften omkring oss. Det luktar svavel från eftermiddagen, då har de små "krigarna" skjutit av så många raketer så att luften är mättad av detta os. Fram på natten lättar diset som raketerna har skapat.

Sen upprepas allt igen. Det pågår flera veckor innan själva Nyårsaftonen.

Det verkar inte finnas några som helst regler.

Däremot är toleransen för de här små "ligisterna" stor.

Det finns en "Låt-Gå-Attityd.

Skulle ett barn skada sig så är det "synd om barnet".

Det tycker inte jag.

Det är faktiskt föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn och se till att de inte ställer till obehag för andra eller skadar sig själva.

På Nyårsnatten går de vuxna ut, tillsammans med barnen och skjuter av ännu fler raketer.

(Otroligt, vad mycket pengar det flyger omkring i luften den här tiden på året).

Men det kan man ju faktiskt stå ut med, för det är ju fest.

Det tråkiga är att dagen efter. På Nyårsdagen, då lugnet borde ligga över landet, folk borde njuta av tystnad och ro......Då Smäller Det Igen!

Det fortsätter flera veckor efter denna festliga högtid också.

Det jag inte kan förstå är varför folk köper så mycket raketer, så att ungarna får ha dem som leksak.

Kan de inte nöja sig med att köpa ett paket med litet olika fyrverkerier, skjuta upp dem och sedan vara nöjda.

Varför ska de överdriva?

Det kanske vore ett förslag att införa en regel som säger "högst 2 paket per hushåll".

Det är inte sant! Det är två månader sen jag skrev något. Det beror inte på att inget har hänt, här har hänt väldigt mycket.

Självklart tränar vi mycket och promenerar. Men i det här vädret och i mörker (oftast) tar jag dem inte tillsammans.

Promenaderna består av mycket kontakt och övningar.

Både Hero och Nappe har fått lära sig att gå "försiktigt" nerför backar, när det är halt. Det är stora och starka hundar så jag vill att de går nära mej nerför så att jag inte halkar till och ramlar.

När jag säger "försiktigt" saktar de ner och tar ögonkontakt, hela vägen nerför en backe går de och tittar upp på mej och har kontakt med mej. Sen ger jag frikommando och de får gå som de vill igen.

De har annars oerhört roligt i snön. Hundar är som barn de älskar snö.

Nu när det är så kallt får de litet extra mat, det gör att de klarar kylan bättre. Serverar Vomburgare och havregrynsgröt som litet extra utfyllnad, plus att de får litet mer i fodergiva.

Lilla Cindy började lyfta på tassarna och tyckte det var tokkallt. Men när hon fick mer mat tål hon mer kyla.

Ofta springer både Nappe och Hero lösa och busar en liten stund i snön. Nappe har fått en ny kompis en stor blandistik som han gillar mycket. När vi går den lilla rundan och träffar dem blir det busa av. Men jag försöker hålla, att de inte ska busa varje dag. Det kan bli för mycket. En gång i veckan räcker.

Det gäller även för lek i rastgården.

Både Nappe och Hero har lärt sig att gå på den sidan om mej som jag önskar. Genom att jag tränat dem på orden Left/Right. Beroende på vilket ord jag säger så går de på den sidan jag begär.

När vi ser folk som verkar osäkra, litet rädda och jag vill ha hunden på motsatt sida mot där den jag möter går, så säger jag ordet Left eller Right och båda killarna kommer upp på den sidan jag vill.

Valde de orden för detta, eftersom jag använder Vänster/Höger för att svänga åt respektive håll.

Ja, och lille Nappe har ju fyllt två år! Jordens underbaraste Rottiskille.

Hero, en av jordens underbaraste hundar, min Schäfer firar tre år hos mig.

Det är idag exakt tre år sedan vi åkte och hämtade hem honom.

Lillsnutten har blivit en jättestor kille.

Det blev en hel del träning idag.

Med Nappe: I rastgården, linförighet, gå och springa bredvid mej, till vänster och höger, stanna, sitta, stanna kvaar medans jag går iväg och återvänder till honom.

Sen tog vi en liten promenad, det var ju så varmt.

Med Hero: Promenad, vi hade en apportbock med oss. Han fick ta och släppa den. Stanna medans jag placerade ut den, vänta på kommando, ta apporten, släppa. Vi fick en oväntad störning, en annan hund som passerade oss.

Hero var lös under träningen. Det var positivt att ekipaget kom och gick förbi.

Med Cindy: Långlina och inkallning,  jag kallade och när hon kom springande och var nästan framme vid mej, gick jag ner på huk, hon härmade mig och la sig ner, belönades. Tyckte det var en kul grej att belöna.

Vi brottades litet på gräsmattan, hon gillar det, ser ut som om hon skrattar hela tiden, jag knuffar till henne litet lätt, hon hoppar mot mej, vi brottas litet, sen springer jag, hon jagar mig och så börjar vi om, tills jag säger stopp.

Med Ricky: Långlina, godissök och han fick ligga, rulla runt, krypa och litet annat för att få sin belöning.

Vi har alltså haft jättekul, hela dagen.

Fast det inte blivit långa promenader.