Flockliv

Ett år har snart gått igen. Vart tar de vägen, alla åren?

Man hinner ju inte med.

I vanlig ordning har barn och ungdomar fått ett gäng raketer av äldre "snälla" syskon eller föräldrar.

De små "krigarna" leker med de farliga pyrotekniska sakerna hela dagarna.

De skrämmer äldre, folk från krigshärjade länder, småbarn och våra husdjur.

Jag tror att även de vilda djuren blir skrämda av detta.

De förstör luften omkring oss. Det luktar svavel från eftermiddagen, då har de små "krigarna" skjutit av så många raketer så att luften är mättad av detta os. Fram på natten lättar diset som raketerna har skapat.

Sen upprepas allt igen. Det pågår flera veckor innan själva Nyårsaftonen.

Det verkar inte finnas några som helst regler.

Däremot är toleransen för de här små "ligisterna" stor.

Det finns en "Låt-Gå-Attityd.

Skulle ett barn skada sig så är det "synd om barnet".

Det tycker inte jag.

Det är faktiskt föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn och se till att de inte ställer till obehag för andra eller skadar sig själva.

På Nyårsnatten går de vuxna ut, tillsammans med barnen och skjuter av ännu fler raketer.

(Otroligt, vad mycket pengar det flyger omkring i luften den här tiden på året).

Men det kan man ju faktiskt stå ut med, för det är ju fest.

Det tråkiga är att dagen efter. På Nyårsdagen, då lugnet borde ligga över landet, folk borde njuta av tystnad och ro......Då Smäller Det Igen!

Det fortsätter flera veckor efter denna festliga högtid också.

Det jag inte kan förstå är varför folk köper så mycket raketer, så att ungarna får ha dem som leksak.

Kan de inte nöja sig med att köpa ett paket med litet olika fyrverkerier, skjuta upp dem och sedan vara nöjda.

Varför ska de överdriva?

Det kanske vore ett förslag att införa en regel som säger "högst 2 paket per hushåll".

Det är inte sant! Det är två månader sen jag skrev något. Det beror inte på att inget har hänt, här har hänt väldigt mycket.

Självklart tränar vi mycket och promenerar. Men i det här vädret och i mörker (oftast) tar jag dem inte tillsammans.

Promenaderna består av mycket kontakt och övningar.

Både Hero och Nappe har fått lära sig att gå "försiktigt" nerför backar, när det är halt. Det är stora och starka hundar så jag vill att de går nära mej nerför så att jag inte halkar till och ramlar.

När jag säger "försiktigt" saktar de ner och tar ögonkontakt, hela vägen nerför en backe går de och tittar upp på mej och har kontakt med mej. Sen ger jag frikommando och de får gå som de vill igen.

De har annars oerhört roligt i snön. Hundar är som barn de älskar snö.

Nu när det är så kallt får de litet extra mat, det gör att de klarar kylan bättre. Serverar Vomburgare och havregrynsgröt som litet extra utfyllnad, plus att de får litet mer i fodergiva.

Lilla Cindy började lyfta på tassarna och tyckte det var tokkallt. Men när hon fick mer mat tål hon mer kyla.

Ofta springer både Nappe och Hero lösa och busar en liten stund i snön. Nappe har fått en ny kompis en stor blandistik som han gillar mycket. När vi går den lilla rundan och träffar dem blir det busa av. Men jag försöker hålla, att de inte ska busa varje dag. Det kan bli för mycket. En gång i veckan räcker.

Det gäller även för lek i rastgården.

Både Nappe och Hero har lärt sig att gå på den sidan om mej som jag önskar. Genom att jag tränat dem på orden Left/Right. Beroende på vilket ord jag säger så går de på den sidan jag begär.

När vi ser folk som verkar osäkra, litet rädda och jag vill ha hunden på motsatt sida mot där den jag möter går, så säger jag ordet Left eller Right och båda killarna kommer upp på den sidan jag vill.

Valde de orden för detta, eftersom jag använder Vänster/Höger för att svänga åt respektive håll.

Ja, och lille Nappe har ju fyllt två år! Jordens underbaraste Rottiskille.