Flockliv

Som jag skrivit tidigare så har hundarna "talat om" för mig när jag gjort rätt eller fel. De har lärt mig en hel del. Jag har  läst massvis med böcker och använt det jag läst om i praktiken. Sen har jag varit uppmärksam på hur hundarna "svarat" på det jag gjort.

Det jag har kommit fram till är 16 punkter som jag tycker är viktiga att tänka på:

1) Träna i mycket korta pass, 1-5 minuter, gärna en stund vid varje promenad. Om de blir för långa tappar hunden koncentrationen, blir ouppmärksam och "lyssnar" inte.

2) Ge hunden chansen att lösa den uppgift du gett den, även om det tar tid. Här krävs tålamod, slappna av!

3) Om hunden behöver det, gör övningen BUSENKEL till att börja med, sen kan du göra den svårare och svårare.

4)Hunden bör få hjärngympa i cirka en halvtimme varje dag, räknat i hundtid, alltså den tid då hunden "arbetar".

5)Börja alltid en ny övning, ny inlärning på en lugn plats och tillåt hunden att vara aktiv.

6) Sprid träningen så att det blir en jämn stimulering. Hellre fem minuter, två gånger under en promenad än ett långt pass som bara stressar hunden.

7)Hjälp inte hunden att lösa ett problem, låt den "tänka efter" själv, är det för svårt, lägg övningen åt sidan och gör om den vid ett senare tillfälle.

8)Låt hunden vila minst tre timmar mellan varje ny promenad/övning/lek.

9) Ser du tecken på stress, avbryt den pågående aktiviteten, då har den blivit överstimulerad och behöver varva ner.

10)Låt inte två hundar leka okontrollerat med varandra, avbryt efter 5 minuter. När de har varvat ner kan de få ta kontakt med varandra igen.

11) Hundar behöver springa av sig, men begränsa tiden, annars är det lätt att de springer på sig stress istället.

Många tror att de kan trötta ut hunden genom att låta den springa så mycket den vill. Men det blir tvärtom.  Jag låter mina springa max 10 minuter, oftast kortare tid, men någon gång under varje promenad då.

12) Om det känns som att hunden aldrig slutar dra, låt den gå i längre koppel. Man kan använda flexi eller koppla ihop två 1,5 m koppel då ger man hunden tre meter att röra sig på emellanåt. Detta ska inte heller ske okontrollerat utan det är föraren som ger tillåtelse till det. Jag låter dem nosa och strosa bara de inte kastar sig fram mot något. 

Det ger en lugn hund.

13) Pausa på promenaden, sitt stilla med hunden, tills  den självmant kopplar av och lägger sig ner och gärna ger ifrån sig en suck.

14) Använd alltid låg röst och små avslappnade gester. Jag viskar när jag pratar med hundarna. Skulle det krävas att jag stoppar dem av någon anledning så behöver jag inte vara speciellt högljudd för att de ska reagera. På avstånd ser de mitt kroppsspråk och avläser det, när vi tränar/leker när de är lösa.

15)Om jag inte vill hunden något så tar jag inte kontakt med den, dvs. jag tittar inte på den. Samma princip som att inte "tala" med okända hundar genom att titta på dem.

16) Det som fungerar inomhus, när det gäller övningar tar man med sig ut, och det som är problematiskt ute kan man träna på inne, innan man tar ut det. Detta löser många problem.

....däför att jag har en sådan tur som har en sådan fin och snäll rottweiler. Åtminstone enligt en del som möter oss på promenaderna.

Jag har plöjt igenom ett stort gäng med böcker om hundar, deras uppfostran och träning. Det finns ju hur många olika "metoder" som helst.

Det lustiga är att instruktörerna inte är eniga-eller de är eniga alla vill nå samma mål-men de är inte eniga om hur de ska nå dit.

En del anser att man ska korrigera felbeteénden när de dyker upp. Genom att ex.vis nypa dem i kinden.

Andra anser att man ska rycka till i kopplet, så hårt så att hunden reagerar och inte gör om det efter ett par riktigt skarpa ryck.

Då, anser jag, får man en hund som lyder för att slippa obehag.

Men frågan är: Får man en hund som trivs i sin flock? Med sin "ledare"? Eller blir det en hund som gör som husse/matte vill för att slippa obehaget att bli nypt eller strypt?

Jag har inte själv tänkt i termer som "mjuka" eller "hårda"-metoder. Det jag har gjort ända ifrån början med både Hero och Nappe är att berömma och belöna bra beteénden, dvs det jag vill att de ska fortsätta med.

De gånger jag har sagt "Nej" är lätträknade, de gånger jag har berömt är däremot oräkneliga.

På samma sätt har jag fått Cindy att bli en glad och sprallig tik. Hon tar gärna kontakt med främmande, trevliga människor som vill hälsa på henne. (Hon var misstänksam mot de flesta då hon flyttade in här.)

Antar att de som använder olika termer skulle säga att jag använder "mjuka" metoder.

Jag har ingen "köttbullelydnad" på hundarna heller. Visserligen finns det godis i fickan. Men det är ingenting jag lockar eller avleder dem med, som den "metoden" verkar gå ut på, enligt vad jag förstått.

Gänget får godisbelöning efter att de gjort det jag ber dem om.

Om det är befogat med godis, annars en smekning, eller så böjer jag mig ner, så de får ge mig en "puss", varvat med en övning, en kort lekstund/bus eller bara mitt verbala beröm.

Jag försöker göra det så naturligt som möjligt.

Använder inte kommandon på promenaderna.

Däremot gör jag det när vi tränar/leker och de ska göra, för hundar, onaturliga saker.

Har alltså "under resans gång" så att säga, lärt mig en hel del.

Det är hundarna som har visat mig in på rätt väg. Jag har iakttagit dem och lärt mig se vad som är rätt  för dem.

Man ser det om hundarna förstår och gör det man förväntar sig.

Vägen till målet är dock ganska krokig, det blir en del misstag under tiden men det är av misstagen man lär sig.

I vanlig ordning har jag inte varit här och skrivit på nära en månad. Men nu kommer en liten uppdatering. Det har inte hänt så mycket, men ändå.

De senaste dagarna har jag legat sjuk, snudd på nära döden upplevelse. Inte kul alls. Men idag kändes det litet bättre. Så mina understimulerade vänner blev stimulerade igen. Jag köpte Kyckling/kalkon korv till dem. Delade tre stycken i små, små bitar och började med att göra litet övningar inomhus, efter att vi vilat efter morgonrundan. Lärde dem att utföra övningar en och en, medans två av dem satt och väntade på sin tur. Alla lärde sig att snurra runt (dansa).

Därefter fick de följa mig, stanna och sätta sig, alla tre samtidigt.

Efter litet övningar rastade jag av dem en och en, sedan fick de vila och smälta informationen som var ny, en del kunde de sedan förut.

Efter en stund gjorde vi om övningarna och påförde nya övningar, då satte jag alla hundarna, och kallade på dem en och en, med namnet, de två jag inte nämde fick stanna kvar sittandes och vänta på sin tur.

Den övningen lärde de sig hur fort som helst.

Tyckte sedan att det räckte för stunden och avslutade med en övning de var vana vid.

Lyssnade på litet musik, slappade och slöade i en timme innan vi gick ut på en långpromenad. Med mig hade jag klickern och korven skuren i små,små bitar.

Nu gjorde jag "inkallningsövningen" utomhus.

Efter att vi gått en bit satte jag alla i en halvcirkel runt mig. Bad dem sitta och stanna kvar.

Kallade sedan på den första, som var Hero. De andra satt kvar och väntade.

När han kommit till mig och fått sin belöning, bad jag honom sitta och vänta och kallade på Nappe, upprepade proceduren. Och när han satt, kallade jag på Cindy.

De hade förstått vad jag ville.

Sedan gjorde vi om det och jag kallade på dem i en annan ordning och alla kom när jag kallade på just den hundens namn, medans de som inte hörde sina namn satt kvar och väntade.

En man på cykel, cyklade förbi på gångbanan där vi var, men det störde inte gänget, de var koncentrerade på vad jag ville.

Gjorde den här övningen med jämna mellanrum under promenaden som varade i en timme.

Mellan övningarna gick de litet som de ville men med slacka koppel.

Vid ett tillfälle under promenaden såg jag att jag tappat Cindys koppel, hon gick med släpande koppel, men precis som om jag hållit i henne. Upptäckte det när jag vände mig om. Jag har ingen aning om hur länge hon gått på det sättet utan att vika från min sida. Hon går ofta bakom mina hälar när vi är ute allihopa. Så därför upptäckte jag inte att jag tappat henne.

Vi kom tillbaka hem, och hundarna har fått en vana (inlärd) att räcka fram tassen och "tacka för promenaden" när vi kommer in i uppgången.

Då menar jag förståss mitt hundgäng. Världens bästa vänner och skönaste lirarna.

Visst blir bloggandet lidande, men hellre en liten notering någon gång, än ingen alls. Eller?

Mycket lek och träning blir det med gänget iallafall. Det senaste är att jag "pekar med ögonen". Jag gör alltså bara ögonrörelser för att hundarna ska utföra något.

Alla kan sätta sig när jag gör ögonrörelsen för "sitt". Nappe backar/lyfter en tass och bugar vid olika ögonrörelser.

Hero sätter och lägger sig vid olika ögonrörelser som betyder sitt/ligg.

Jag blinkar uppmuntrande när de gör rätt på promenaderna och det är alldeles tillräcklig belöning för dem.

Cindy kan också sätta sig när ber henne göra det med ögonrörelser.

Hon har fått ett enormt självförtroende, hon vågar t. om. busa med mej, hon hoppar och studsar som en valp ibland. Tjejjen är snart åtta år.

Det är stor skillnad mot då hon kom, då var det precis som om hon bad om ursäkt för att hon fanns.

Vi har bara börjat kommunicera på det här sättet, men det har börjat bra och det känns som om vi kan komma i princip hur långt som helst.

 Jag och min flock har en ständig kommunikation med varandra.

Koppel är överflödigt. Men det sitter fast i en sele bara för att finnas där, för att de som är hundrädda inte ska behöva vara oroliga.

Jag använder inte längre halsband på dem utan har olika selar för olika aktiviteter.

En för spår (vilket vi gör för skoj skull som en aktivitet för huvudet).

En för att "gå lös" (om vi inte är på ställen där jag kan släppa dem fria helt o hållet).

En för att bara gå rastningsrundan och vara liet fri och bara få "vara hund" (man får ta hänsyn till folk anser jag).

Sen har vi speciella selar för flockpromenaderna.

Detta vet hundarna om, de reagerar efter vilken sele jag tar fram.

Jag aktiverar dem på olika sätt, en och en, den korta rundan då de "bara ska på toaletten" tar jag dem också en och en, men vi går flockpromenader ihop.

Så när jag tar fram selarna för det ändamålet kommer alla ut i hallen. Tar jag däremot ner andra selar beroende på aktivitet, går de hundar som inte ska med och lägger sig.

Vi har också en viss ordning på vem som isåfall får följa med först, vem som ska stanna och vem står näst i tur.

När någon av hundarna gör något jag inte vill de ska göra, så använder jag namnet för att få kontakt, inte som korrigering, utan som när man säger namnet på en kompis som står med ryggen mot en, när hunden tittar på mej säger jag "bra" eller nickar och lockar på den, när den kommer ber jag den sitta och sedan belönar jag den. Det blir ett alternativ den får göra istället för det jag inte gått med på. En liten övning och det får hunden att glömma vad den pysslade med. Sen går vi vidare.

På så sätt har jag fått min flock att följa mig och min röst utan att använda koppelryck.

Vid hundmöten är de helt fantastiska, alla kan samma kommandoord, eller jag vill kalla det "ledord" och alla följer mig.

Ingen av oss tittar på de mötande vi är ju ute tillsammans de vi möter är helt oväsentliga för oss.

Om de sen tittar på oss, så får de göra det, vi bryr oss inte om det.

De svänger åt det håll jag ber dem, när jag talar om riktningen (vänster/höger).

Behövs inget koppel till det heller.

Så att kommunicera och få svar av sin hund är inte svårare än såhär.

Ricky, min gammelman, lilla Sheltiekillen har idag fått somna in. Han blev 12 år.

För ett par månader sedan var det påtagligt att han höll på att tappa livsgnistan. Till slut var ingenting roligt längre.

Han gick undan i ett hörn och bara låg där. Jag såg hur resten av min flock reagerade med att ligga väldigt nära honom hela tiden.

Eftersom jag har sett beteéndet flera gånger, då jag alltid haft många hundar, så vet jag hur de reagerar när en flockmedlem är på väg att lämna in.

I tisdags ringde jag veterinären och de tyckte som jag, då jag beskrev situationen. Så under de senaste dagarna har han fått göra vad han ville, äta sin favoritmat, så mycket han ville.

Det blev inte mycket av någotdera förståss, han valde att sova och bara äta litet av allt det goda han erbjöds.

Han somnade odramatiskt på en mjuk fäll hos vetten i morse. När han fått medlet tog det bara sekunder innan han var borta. Hon hann i princip bara sätta stetoskopet till hans bröst, så sa hon att han gått bort.

Det var det lugnaste avsked jag fått ta av en hund.

Morgonen började för två timmar sedan. Jag vaknade och sträckte på mig och gänget kom direkt till mej och sa "godmorgon". Jag bjöd in dem i sängen och vi kelade en stund innan vi klev upp.

Drack ett par muggar kaffe, tog ett par smörgåsar och kikade ut på den härliga soliga morgonen.

Gjorde iordning mig själv och hundmat till gänget. In med fodret i kylen, medans vi gick en liten runda.

På morgonen gör hundarna toalett och jag har valt att låta dem göra det var för sig.

När de gjort ifrån sig brukar vi tar en liten hjärnaktivitet på vägen hem också.

Den går ut på att vovvi ska ha focus på mig.

Jag tar kontakt och går ett par steg, stannar till och gör ett tecken till hunden som betyder att jag vill att den ska stanna och sitta samt ta kontakt med mig. Därefter belönar jag.

Upprepar övningen tre gånger, "gör det bra-bättre-bäst" innan vovvi får belöning.

De är mycket uppmärksamma på vad jag vill.

De kan det här alldeles perfekt. Det är så bra att använda det närhelst jag vill att hunden ska ta kontakt och vara uppmärksam på mej istället för på andra saker.

Jag har dem i Hurtta Y-sele med bara ett lätt koppel fäst i ringen på ryggen, när vi tar de här rundorna och över huvud taget när vi tränar något numera.

Mitt mål har varit att inte använda koppel/halsband när jag tränar utan jag ville få dem att lyssna på mig, läsa mitt kroppsspråk och vara uppmärksamma.

Det målet har jag nått. Det sitter ingenting runt halsen på dem, de har bara selen.

Kopplet sitter där, för hundrädda människors skull och utifall att de skulle se något som jag inte ser och jag reagerar för sent för att få kontakt. Men det händer ytterst sällan.

Ofta kan jag ha dem helt lösa då jag tränar/leker med dem, men inte runt bostadsområdet.

Vi har möjlighet att använda rastgårdar och ibland tar jag in dem där, då jag har tränat in samma sak på samtliga hundar, kan jag nu genom handtecken och röstkommando få dem alla att ex.vis sätta sig framför mig, samtidigt, jag kan kalla in dem alla samtidigt när de är utspridda.

Flockpromenaderna fungerar alldeles utmärkt med bara kontaktord och kroppsspråk.

Koppel och wgv-bälte är allt vi har inte halsband då heller.

Tycker personligen att hundarna verkar må bättre och vara mer avslappnade då de slipper ha något runt halsen.

Selarna varierar alltså. De har även spårsele som åker på då de får spåra. Och det är fantastiskt, men hundarna "vet" vad de olika selarna betyder.

Tar jag ner ett wgv-bälte, så kommer de alla till hallen.

Tar jag ner någon annan sele, så går de hundarna som brukar få vänta på sin tur och lägger sig.

Det är säkert så att de läser mitt kroppsspråk också.